Mocasy’s Weblog

mocasy

• 03:00:55 e m on juni 30, 2008 | # | 0
  

  Tillbaka från seoul igår och har sovit sedan jag snubblade tillbaka in i lobbyn i min korridor. Av de fyra dagarna var de två sista de mest utslitande av tiden i den demonstrationfyllda soldattäta huvudstaden i sydkorea.

  Torsdag __:::::::::::::::::::::::::::::::::::

  Jag och pier lämnade “the stain” fredrik på golvet där han däckat natten innan och tog oss i god turistanda till gyeongbok för att kolla på gamla palats. På vägen märker vi ett ovanligt stor blandning av koreansk polis och militär som springer som yra kycklingar fram och tillbaka men tänker inte mer på det.Väl framme vid portarna till palatset får vi ett trevligt “sorry , please closed” av en uniformsklädd man och tittar med större intresse runt omkring oss. Enorma militärfordon och busslaster med soldater går i formationer upp och ner längs gatan och stänger av gator lite här och där. Vi börjar släntra tillbaka men stöter på hinder. De har lyckats stänga av gatan tillbaka till vårt hostel bakom oss så vi kommer sonika inte tillbaka den vägen. Efter många om och men lyckas vi ta oss i en usväng runt till andra sidan och går förbi själva demonsrtationen som inte var så stor som man kunnat tro av den överdrivna säkerheten. Det var antagligen mer polis och militär än det var demonstranter. Men en koreanska förklarade när vi frågade att det varit så många och stora demonstrationer senast att myndigheterna högst troligen ville vara på säkra sidan. Och mycket riktigt dan efter när vi gick förbi samma område så såg det ut som det varit nått slags litet krig på gatan. Polisbussar var nedklottrade, rutor krossade och gatan var full av gamla banderoller och plakat. Bilars karosser var inslagna och massa gamla billik stod längs gatan och det var kusligt tomt sånär som på lite utspridd polis som stod i hörnen och pratade i radioapparater. Det blev inte bättre när vi dan efter begav oss till itaewon (the stain hade kommit till liv denna dag och var med) för att festa och klev vid första övergångsstället efter tunnelbanan in i en grupp högröstade fulla amerikanska soldater i sån där riktigt härligt befriande militär mundering. Vi hade lyckats vandra mot “hooker hill” vilket huserar de flesta koreförlagda amerikanska soldater på permis. Vi avancerade förbi ett transklubb område med ladyboys och annat kul och fann en snajsig gaybar/pub där jag drack billig sprit med en koreansk tjej och hennes amerikanska kompis. Pier och fredrik var lagom bekväma men fredrik som är alldelles för härligt svensk och inte bryr om särskillt mycket efter ett par drinkar började dansa med ett gäng hysteriska bögar och stormtrivdes. Själv hade jag intressant upplevelser med den uppenbarligen transexuella korenska tjejen som var ett perfekt exempel på asiatisk skönhet med kortklippt svart kalufs och enorma ögon. Pier den drummeln gnällde om för hög musik och den extrema bögigheten och tog en taxi hem.

  Vi drog vidare och hamnade på en klubb som heter soho där bricka på bricka med shots i alla dess former cirkulerade. Fredrik raglade därifrån vid sex snåret och mumlade om mat och mcdonalds och lovade att komma tillbaka till soho efteråt. Naturligtvis en timme senare när ja började dra mig hemåt var han ännu inte tillbaka så ja antog att han tagit taxi tillbaka till anguk. Jag tar och beger mig hem för att finna golvet där “the stain” borde vältra tomt. Hur han togs sig tillbaka är fortfarande ett mysterium men ett par timmar senare när vi tittade efter hade han kommit tillbaka. Han har ingen aning om vad han gjorde efter att vi skilts åt. Tanken på att han tagit sig genom hooker hill, ut på transgatan och förbi amerikanska mobben, pissfull med sina “günther” gula solbriller på näsan är ganska förunderlig. Men men; Lördagen bjöd på långa ystra timmar på caféet med extra god caffé latte och öppen veranda mot ett par konstgallerier utan att nån av oss orkade göra något turistigt. Fredrik låg förstås kvar i rummet och fläckade golvet med sina blotta existens som svettig fyllesvensk i fillingar och briller, rullande runt i utslängda växelmynt och mina gamla strumpor.

  Ja å pier satt och fläktade oss i den småmulna varma eftermiddagen tills det blev öldags och vi hämtade fläcken från golvet och gick och ölade mitt emot “titty bar” i jungno. Där emellan ölkannorna insåg vi att ingen av oss hade någon mobil som var laddad och naturligtvis ingen väckarklocka, och vi var tvunga att dra till flygplatsen senast sju följande morgon för att komma med planet. Lösningen var enkel, vi lät bli att gå och lägga oss och ölade vidare till fyra på morgonen där vi drog oss tillbaka, köpte öl, whiskey och vodka på vägen tillbaka och kolla på amerikanska actionfilmer på hotelrummet tills klockan närmade sig sju.

   På flyplatsen var i ett sånt där dilerium tilstånd som bara uppkommer när man har varit utan sömn och supit alldelles för länge. Flygfärden var en mardröm á la rollercoaster och jag förväntade mig att krashlanda bland de södra japanska öarna, full som en kaja ätande nånting som liknade gryta gjord på oidentifierat kött, kollande på en engelsk komediserie dubbat till koreanska. Men lyckan stod oss bi och vi landande tryggt på narita vid ettiden på eftermiddagen i fullkommligt ösregn och en luftfuktighet som fick ens kläder att bli genomfuktiga innan vi ens tagit oss igenom tullarna.

  Home atlast som det faktiskt kändes vinkade vi av en lätt snurrig fredrik i ankomsthallen och drog till ueano för tillnyktringskaffe och nånting ätbart. Vartefter vi begav oss åt varsitt vädersträck, jag åt norr, pier åt söder för återupplivningsömn.

  Jungno go där vi bodde, liksom området kring gyoengbok gung var smällfulla av konstgallerier och andra estetiska tillhåll för den artistiska befolkningen. Små öppna spanskliknade vitmenade verandor och gårdar låg lite här och var i de små avkroksgatorna och när man kikade in såg man folk som skrev, målade drack kaffe, rökte lyssnade på mysik eller spelade musik. Seoul är i motstats till tokyo en ung stad. Eller i alla fall en stad där unga människor inte begraver sig i studier och arbete tills de går barsärka gång i akihabara med bil och kniv ((-.-)) I tokyo ser man sällan folk i tjugo års åldern lugn sittande och slappa. De är för upptagna av sina prov, sina jobb sina liv. Det är nått som ja inte gillar med japan, eller tokyo i alla fall, folk är för upptagna för att njuta av livet. De är till och med för upptagna för att demonstrera vilket suzuki påstod när vi pratades vid idag och snackade om demonstrationerna i seoul. Han menade att japanerna inte är särskillt förtjusta i rådande regering, men att de är för nöjda med sina liv för att vilja protestera. I sydkorea däremot tar folk till gatorna och luftar vad de tycker , men i japan har för tillfället god ekonomi och låg arbetslöshet gjort folk slappa för politisk debatt. Sedan är folk för inrutade i sina liv för att protestera mot nånting i överhuvudtaget. Jag är böjd att hålla med honom, jag älskar japan, men nog har ja lärt mig att avsky vissa aspekter också.  Visserligen var ja bara i sydkorea i ett par dar, men lyckades stressa av enormt efter tre månader i jäkt och upptagenhet. Gillar verkligen seoul.  

  Ja nu har ja sovit och lever igen, har njutit av japansk underbar mat som jag efter de få dagarna i korea insett att jag underskattat  – mat jag aldrig trodde existerade simmade förbi i tankar på gatorna i seoul formade som släta snoppar utan ballar – och känner mig mätt och frisk igen. Halsen är som ett igenrostat avgasrör och ja tror ja stukat båda händerna, men i övrigt är allt fint.

  Men seoul var kul i alla avseenden och ja lär åka tillbaka dit som hastigast innan jag reser tillbaka till sverige. got a date with a trans.

  Ångrar att jag inte tog mig till lesbotown området med klubbar som Labris etc, det borde varit ett måste men tiden rann ut. Nästa gång.

  Imorn ska en liten trupp mötas upp i kudanshita och en liten inter-japantur ska planeras. Denna gång en icke supande resa med turistambitioner och kulturupplevande. Men vi får se hur det blir med det. Tror nämligen att vi ska försöka åka till sapporo i hokkaido. ..XDD

  sore wa sore wa, mata.,